EU-Finland:
utrikesförvaltningens nya utmaningar

Den internationella politikens brytningsperiod

Det internationella politiska läget förändrades snabbt från slutet av 1980-talet och framåt. De gamla kommuniststyrena störtades över hela Östeuropa, Berlinmuren föll och utvecklingen kulminerade i Sovjetunionens sönderfall i augusti 1991 efter den misslyckade statskuppen. Det kalla kriget, som hade dominerat de internationella relationerna sedan andra världskrigets slut, var således slut.
 

På bilden Finlands ambassad i Berlin. Efter Tysklands återförening har det endast behövts en ambassad i landet. Denna har sedan 1999 varit placerad i Berlin. På bilden Finlands ambassad i Berlin. Efter Tysklands återförening har det endast behövts en ambassad i landet. Denna har sedan 1999 varit placerad i Berlin.

Beträffande Finlands internationella ställning öppnade Sovjetunionens sönderfall nya möjligheter. För det första förpassades VSB-pakten mellan Finland och Sovjetunionen till historien och ersattes med ett mera fritt grannskapsavtal, som undertecknades med Ryssland i januari 1992. De diplomatiska relationerna med de baltiska länderna återställdes relativt snabbt efter det misslyckade statskuppsförsöket i Moskva.

Finlands representationer i förändring

De dramatiska förändringarna på Europas karta inverkade även på Finlands representation i Europa: i Estland, Lettland, Litauen och Ukraina inrättades nya ambassader. Å andra sidan innebar förändringarna i det internationella läget även att Finlands representationsnät glesnade, eftersom det i och med Tysklands återförening bara behövdes en ambassad. Finlands ambassad i Tyskland har sedan 1999 varit placerad i Berlin. Finlands statsekonomi drabbades i början av 1990-talet av en depression, men av direkta ekonomiska skäl lades representationer ned endast i Central- och Sydamerika.

Det multilaterala internationella samarbetets ökade betydelse

I den förändrade verksamhetsomgivningen beslutade Finland även att ansöka om medlemskap i Europeiska unionen. En folkomröstning om Finlands EU-medlemskap anordnades i oktober 1994, och i och med medborgarnas godkännande blev Finland EU-medlem fr.o.m. 1995 tillsammans med Sverige och Österrike. Efter det att Finland blev medlem har samarbetet inom EU intensifierats ytterligare, bl.a. genom att Ekonomiska och monetära unionen EMU blivit konkret verklighet. En slags höjdpunkt för Finlands del var då vårt land innehade EU:s ordförandeskap under ett halvt år 1999.

Det att världen förändrats sedan kalla krigets dagar återspeglas även i det avtal om partnerskap för fred som Finland undertecknade med militäralliansen Nato år 1994. Till exempel sommaren 1999 beslutade Finland på begäran av Nato att delta i den fredsbevarande insatsen i Kosovo.

I Finland ansvarar de olika ministerierna för EU-frågorna inom sitt eget ansvarsområde. I utrikesministeriets uppgifter ingår bland annat de frågor som anknyter till EU:s yttre förbindelser, den allmänna utvecklingen av EU, EU:s utvidgning, EU-rätten och EU-avtalen samt EU:s utvecklingssamarbete. Samordningsuppgifterna i samband med Finlands samarbete med EU och Nato har ökat utrikesministeriets kontakter och samarbete med övriga ministerier och riksdagen. De centrala internationella organisationerna (bl.a. FN, EU, Europarådet och OSSE) har en mycket stor betydelse inom Finlands utrikespolitik. Som exempel kan nämnas att största delen av tjänstemännen vid Finlands EU-representation kommer från andra ministerier än utrikesministeriet.

Utrikesförvaltningen under 2000-talet

Framför allt efter andra världskriget har även andra ministrar än den egentliga utrikesministern fungerat vid utrikesministeriet. Detta hänger naturligtvis samman med ovan nämnda utvidgning utrikesförvaltningens verksamhetsfält och de ekonomiska frågornas ökade betydelse. År 2004 har tre ministrar verksamhetsområden vid utrikesministeriet. Som egentlig utrikesminister fungerar Erkki Tuomioja. Som utrikeshandels- och utvecklingsminister verkar Paula Lehtomäki. De ärenden som hör till sekretariatet för nordiskt samarbete ankommer på miljöminister Jan-Erik Enestam. Utrikesministerns portfölj har varit en av de mest eftersträvade platserna vid regeringsbildningar. Att ha verkat som utrikesminister har även varit en merit då man eftersträvat ännu högre värderade uppgifter, vilket valet av Tarja Halonen till Finlands president år 2000 visar.

På bilden Sjöekipaget, som utrikesministeriet tog i bruk 1987-89. Innan det övergick till utrikesministeriet fungerade Sjöekipagets område som garnison. Innan utrikesministeriet koncentrerades till Skatudden under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet hade det verkat vid över tjugo verksamhetsställen. På bilden Sjöekipaget, som utrikesministeriet tog i bruk 1987-89. Innan det övergick till utrikesministeriet fungerade Sjöekipagets område som garnison. Innan utrikesministeriet koncentrerades till Skatudden under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet hade det verkat vid över tjugo verksamhetsställen.

Mängden olika slags ärenden som har en koppling till utrikespolitiken har kontinuerligt ökat under de senaste decennierna och åren. Till exempel försöker man i allt högre grad besvara frågor gällande mänskliga rättigheter och miljön samt internationell terrorism inom ramen för internationellt samarbete. Eftersom problemen är gemensamma är det mycket svårt för ett enskilt land att isolera sig från denna utveckling. Då nya utmaningar uppkommer måste landet ha en fungerande utrikesförvaltning som kan svara mot dessa. Förändringarna och utmaningarna i den externa verksamhetsmiljön har även omformat Finlands utrikesförvaltning under de senaste årtiondena.