Sjöekipaget, PB 176, 00023 Statsrådet, Finland
Växel: +358 295 16001
Alla kontaktuppgifter

Det kalla krigets tid:
utrikesförvaltningen växer

Det kalla krigets tid och Finland

Inom den internationella politiken övergick man relativt snabbt efter andra världskrigets slut till en tid där öst och väst ställdes mot varandra. Finland som försökte återhämta sig från kriget hade ett relativt litet utrikespolitiskt manöverutrymme. Presidentens utrikespolitiska ställning hade accentuerats under Finlands svåra krigsår. Denna utveckling fortsatte efter andra världskriget. Under J. K. Paasikivis (president 1946-1956) och Urho Kekkonens (1956-1981) perioder var presidenten den oomtvistade ledaren för Finlands utrikespolitik. Begreppet "Paasikivi-Kekkonens linje" befästes för att beteckna de fungerande relationerna mellan Finland och Sovjetunionen.

På bilden håller Finlands president Urho Kekkonen ett anförande vid FN år 1961. Kekkonen var Finlands president 1956-1981 och den oomtvistade ledaren för Finlands utrikespolitik. Foto: Lehtikuva OyPå bilden håller Finlands president Urho Kekkonen ett anförande vid FN år 1961. Kekkonen var Finlands president 1956-1981 och den oomtvistade ledaren för Finlands utrikespolitik. Foto: Lehtikuva Oy

Finlands möjligheter att aktivera sig i den internationella politiken blev småningom bättre. År 1969 tog Finland initiativet till en särskild Europeisk säkerhets- och samarbetskonferens (ESSK). Detta förslag blev inledningen till en process som kulminerade i ESSK-toppmötet i Helsingfors 1975. I Helsingfors samlades härvid de deltagande staternas högsta politiska ledare. ESSK-processen visade att Finland var redo att fungera som värd för stora internationella politiska möten och ökade även trovärdigheten för den diplomati som Finland bedrev.

Finlands representation utvidgas

Från mitten av 1950-talet utvidgades utrikesförvaltningens uppgiftsfält betydligt. För det första ledde det att tidigare kolonier blev självständiga till att det uppkom tiotals nya självständiga stater i världen. Finland började i allt högre grad skapa politiska och kommersiella relationer utanför Europa, och representationsnätet i Afrika och Asien utvidgades. Representationer grundades bl.a. i Indien (New Delhi; 1949), Kina (Peking; 1952), Iran (Teheran; 1974), Australien (Canberra; 1949), Egypten (Kairo; 1959), Algeriet (Alger; 1963), Nigeria (Lagos; 1963) och Etiopien (Addis Abeba; 1965). Utöver i länder i tredje världen ökade antalet finska ambassader även i Europa. I Europa inrättades ambassader bl.a. i Aten (1977), Lissabon (1979) och Reykjavik (1982). Från 1954 uppgraderades Finlands legationer till ambassader och deras legationschefer till ambassadörer.

Finlands representationsnät utvidgades betydligt under efterkrigstiden. Detta gällde framför allt för Asien och Afrika, där representationsnätet tidigare hade varit obefintligt. På bilden överlämnar Asko Ivalo sitt ackrediteringsbrev till kungen av Marocko i november 1959.Finlands representationsnät utvidgades betydligt under efterkrigstiden. Detta gällde framför allt för Asien och Afrika, där representationsnätet tidigare hade varit obefintligt. På bilden överlämnar Asko Ivalo sitt ackrediteringsbrev till kungen av Marocko i november 1959.

Det delade Tyskland utgjorde ett intressant specialfall när det gällde Finlands representation i utlandet. Finland, som efter andra världskriget förde en neutralitetspolitik, hade inte erkänt någotdera Tyskland. Den praktiska representationen hade skötts genom handelsrepresentationer. Det officiella erkännandet av Väst- och Östtyskland fick vänta till november 1972. Förutsättningen var att Väst- och Östtyskland först hade kommit överens om erkännandet av varandra. Härefter inledde Finland diplomatiska relationer med både Öst- och Västtyskland och de tidigare handelsrepresentationerna uppgraderades till ambassader.

Medlem i Förenta nationerna

Vid sidan av det traditionella mellanstatliga samarbetet utvidgades även det multilaterala internationella samarbetet enormt. De vetenskapligt-tekniska, bildningsmässiga och sociala samarbetsformerna började omfattas av det internationella samarbetet. Finland godkändes som medlem i Förenta nationerna år 1955. Den första chefen för Finlands ständiga FN-representation i New York var G. A. Gripenberg. Deltagandet i världsorganisationens och dess underorganisationers verksamhet utvidgade verksamhetsområdet för Finlands internationella samarbete. Som ett exempel på denna utveckling kan nämnas Finlands deltagande i FN:s fredsbevarande insatser från och med 1956.

Finland godkändes som medlem av Förenta nationerna i december 1955. På bilden den förste chefen för Finlands ständiga FN-representation G.A. Gripenberg, som gjorde en lång karriär inom utrikesförvaltningen. Gripenberg hade tidigare fungerat bl.a. som Finlands sändebud i London och Stockholm.Finland godkändes som medlem av Förenta nationerna i december 1955. På bilden den förste chefen för Finlands ständiga FN-representation G.A. Gripenberg, som gjorde en lång karriär inom utrikesförvaltningen. Gripenberg hade tidigare fungerat bl.a. som Finlands sändebud i London och Stockholm.

Förändringar av utrikesförvaltningens uppgiftsfält

Under de första årtiondena efter andra världskriget stärktes uppfattningen inom det internationella samfundet att de rika länderna skulle ta ansvar för utvecklingen av de fattigare länderna. I Finland blev behandlingen av frågorna i anslutning till utvecklingsbiståndet tydligare år 1965, då ett kontor för internationellt utvecklingsbistånd inrättades vid utrikesministeriets politiska avdelning. Som extraordinarie sekreterare vid detta kontor fungerade till en början Martti Ahtisaari, som senare under åren 1994-2000 var republikens president. Kontoret för utvecklingsbistånd omstrukturerades till en avdelning år 1972. Även Finlands anslag för utvecklingsbistånd ökade ända till början av 1990-talet, och utvidgningen av Finlands representationsnät i Afrika följde relativt långt fördelningen av Finlands utvecklingsbistånd. Ambassader inrättades bl.a. i Tanzania (Dar es Salaam; 1971), Zambia (Lusaka; 1976) och Namibia (Windhoek; 1990.

Martti Ahtisaari, som utmärkt sig i betydande internationella uppdrag och som fungerade som republikens president 1994-2000, deltog från första början i organiseringen av utvecklingssamarbetsfrågorna vid Finlands utrikesförvaltning. På bilden överlämnar ambassadör Ahtisaari sitt ackrediteringsbrev i Mocambique i oktober 1975.</Martti Ahtisaari, som utmärkt sig i betydande internationella uppdrag och som fungerade som republikens president 1994-2000, deltog från första början i organiseringen av utvecklingssamarbetsfrågorna vid Finlands utrikesförvaltning. På bilden överlämnar ambassadör Ahtisaari sitt ackrediteringsbrev i Mocambique i oktober 1975.

Även faktorer som kommersiella frågor och främjandet av den internationella Finlandsbilden fick allt större uppmärksamhet inom vårt lands utrikesförvaltning. När det gäller handelsfrågorna var den viktigaste katalysatorn naturligtvis den ökade och allt mer mångsidiga internationella handeln. Man började installera särskilda handelssekreterare vid Finlands representationer med uppgift att knyta kontakter till utländska företag och främja exporten av finländska produkter till utlandet. Även industrisekreterarna, som finansierades av Teknologiska utvecklingscentralen (TEKES) kom med i bilden från 1970-talet. Pressråden och pressekreterarna vid representationerna ansvarar för sin del för informationen om Finland och kulturverksamheten på lokal nivå. Sammansättningen av Finlands utlandsrepresentationer blev alltså mångsidigare i takt med den allmänna utvecklingen.

Kvinnorna och diplomatkarriären

Under åren efter andra världskriget började även kvinnorna söka sig till diplomatkarriären. Kvinnor hade dock tjänstgjort i olika uppgifter inom utrikesförvaltningen redan tidigare. Den mest kända av dessa var kanske Liisi Karttunen, som fungerade som kanslibiträde vid Finlands ambassad i Rom. Diplomatkarriären hade emellertid till sin natur varit ett mycket "maskulint" yrkesområde. De första kvinnorna kom in på den egentliga diplomatkarriären först i början av 1950-talet. Finlands första kvinnliga ambassadör var Tyyne Leivo-Larsson, som utnämndes till ambassadör i Oslo år 1958.

Förvaltningsreformer och om diplomaternas ställning

I en förordning från 1954 fastställdes att utrikesministeriets kanslichef i fortsättningen skulle ha titeln statssekreterare. Utrikesministeriets högsta tjänstemannaledning stärktes 1976-1981, då fyra understatssekreterartjänster inrättades vid ministeriet. Understatssekreterarna ansvarade för samordningen av administrativa, politiska och handelspolitiska frågor samt utvecklingssamarbetsfrågor. Den kraftiga tillväxten inom utrikesförvaltningens organisation, som i egentlig mening började i mitten av 1960-talet, tog sig även uttryck i ett ökat personalantal.

Diplomaternas ställning och privilegier fastställs i Wienkonventionen av den 18 april 1961. På den grundar sig bland annat okränkbarheten för ambassadens kurirpost och representationens lokaler, diplomaternas privilegier och diplomatiska sanktioner samt skyddsstatsverksamheten. Finland ratificerade Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser 1969.

Detta dokument

Sidansvarig Kommunikationsenheten

Uppdaterat 2.6.2010

Takaisin ylös