Sjöekipaget, PB 176, 00023 Statsrådet, Finland
Växel: +358 295 16001
Alla kontaktuppgifter

Intern utredning över utrikesförvaltningens verksamhet under katastrofen i Sydostasien

Inspektören för utrikesförvaltningen Erkki Huittinen

Sammandrag
28.1.2005



Allmänna iakttagelser

Sett ur utrikesförvaltningens perspektiv överstiger naturkatastrofen i Sydostasien tio- till tjugofalt riktmärket för katastrofer i utlandet hittills, terrorattacken i USA den 11 september 2001, räknat i antal eftersökta personer och antal förfrågningar som inkom till ministeriet. Då emellertid inga finländare avled i WTC-krisen var flodvågskatastrofen den största olyckan som drabbat finländare i fredstid sedan hungeråren.

På basis av drygt 80 intervjuer och en mängd skriftligt material kunde enheten för intern granskning bilda sig följande överblick av utrikesförvaltningens krisverksamhet: verksamheten inleddes automatiskt och med beaktande av julens semesterperiod snabbt, men krisens proportioner överskred genast från början ministeriets resurser, vilket dock avhjälptes relativt snabbt. Personalen agerade plikttroget och utan att spara sina krafter. Å andra sidan hämmades verksamheten av en mängd olika strukturella brister, som fördröjde och försvårade krisverksamheten, dock utan att förhindra skötseln av de mest centrala uppgifterna.

Inledningen av verksamheten

Utrikesförvaltningens krisverksamhet inleddes samtidigt vid ministeriet och ambassaden i Bangkok och något senare vid ambassaden i New Delhi. Verksamheten var i full gång i Helsingfors och Bangkok inom några timmar, och redan annandag jul öppnades ett kontor i krisområdet i Phuket.

Lägesbilden

Lägesbilden över krisen bildades långsamt på grund av att den information som inkom var fragmentarisk och förbindelserna till krisområdet dåliga eller obefintliga. Krisinformationen kritiserades till och med orimligt hårt. De jourhavande vid kriscentralen fick visserligen redan på söndagen och ännu mer på måndagen ögonvittnesrapporter över finländare som avlidit eller försvunnit, men denna information stannade i kriscentralen. Information över egna informationskanaler skulle sannolikt ha inneburit att man snabbare hade kunnat bilda sig en korrekt lägesbild.

Bemötandet av krisens omfattning

Då krisens omfattning började klarna stod det även klart att de resurser som skötte krisuppgifterna vid ministeriet och ambassaden i Bangkok inte på långt när räckte till för flodvågskatastrofens dimensioner. Detta trots att personalen vid ministeriets konsulära enhet och informationsavdelning samt ambassaden i Bangkok arbetade på gränsen för sin förmåga, och delvis även över den.

Det var således nödvändigt att skaffa ytterligare resurser till krisuppgifterna, och därför rekryterades över 150 frivilliga från ministeriet till kriscentralens telefonjour och stödfunktioner, vilket med råge överskred behovet. Även till tjänsteresorna till Thailand anmälde sig många fler frivilliga än vad som behövdes. För verksamheten vid ambassaden i Bangkok var de sammanlagt ca 50 lokala finländska frivilliga oundgängliga, utan deras insatser hade ambassaden inte klarat av sina uppgifter.

Under krisens första kritiska dagar koncentrerades krisverksamheten till enheten för konsulära ärenden och informations- och kulturavdelningen samt ambassaden i Bangkok och kontoret i Phuket. Under dessa dagar var personalstyrkan vid de nämnda enheterna relativt låg. Situationen började förbättras från och med den 28 december, och i slutet av krisens första vecka började personalstyrkan vara tillräcklig. Samtidigt började krisens mest akuta skede småningom vara över. I ett senare skede kom utrikesförvaltningens krisverksamhet även att omfatta humanitärt bistånd och stöd till återuppbyggnaden samt stöd polisens verksamhet för eftersökning och identifiering av avlidna i Thailand.

Under krisen inkom 67 000 samtal till utrikesministeriets kriscentral och ytterligare flera tusen samtal till ministeriets övriga enheter. Omkring 6 000 samtal kom fram på de mycket stockade linjerna. På ministeriets Internetsidor registrerades under de livligaste dagarna över 60 000 besökare.

UM:s verksamhet på nationell nivå

Ministeriernas beredskapschefer gav vid sitt första möte den 27 december ansvaret för verksamheten i krisområdet och evakueringen av finländarna till konsulära enhetens chef Pekka Hyvönen. Det operativa informationsansvaret gavs på motsvarande sätt informations- och kulturavdelningens chef Yrjö Länsipuro. Som främsta åtgärd fastställdes evakueringen av finländare från krisområdena, evakueringen slutfördes den 2 januari 2005.

Ministeriets representanter i det för det nationella krisarbetet centrala ministeriernas beredskapschefsmöte var till en början den politiska avdelningens chef Markus Lyra, Hyvönen och Länsipuro; från den 29 december ersattes Lyra av understatssekreterare Hannu Himanen.

Utrikesministeriet och statsrådets kansli anordnade turvis gemensamma presskonferenser, som nästan utan undantag leddes av stats- eller utrikesministern.

Ministeriets interna kontaktgrupp inrättades den 30 december och den sammanträdde dagligen under statssekreterarens ledning fram till den 10 januari.


Brister i krisverksamheten

Krisverksamheten hämmades eller fördröjdes av en mängd olika brister, som dock inte hindrade de avgörande funktionerna. Bristerna har att göra med fysiska och tekniska resurser, de små personalresurserna, organiseringen av krisverksamheten och brister i krisberedskapen.


1) De fysiska och tekniska bristerna gäller främst kriscentralen, vars lokaler, utrustning, telefon- och dataförbindelser samt bristfälliga registreringsprogram orsakade stora problem för verksamheten. Bristerna hade framkommit redan i samband med tidigare kriser och krisövningar.

2) De alltför små personalresurserna gällde främst enheten för konsulära tjänster och ambassaden i Bangkok, även om man måste konstatera att ytterligare resurser hade behövts i vilket fall som helst. De otillräckliga resurserna ledde emellertid till svåra arbetslednings- och organisationsproblem. Man hade behövt ytterligare personal omedelbart under krisens kritiska första dagar, nu kom de något för sent.

3) När det gäller organiseringen av krisverksamheten var det centrala problemet ledningen och den interna informationsförmedlingen. Vid kriscentralen fanns ingen person som skulle ha avdelats från jour- och stöduppgifterna till att leda verksamheten, sköta arbetsfördelningen och inskolningen samt informera personalen om hur krisen utvecklades. Å andra sidan stannade så kallad ögonvittnesinformation i centralen, eftersom det inte fanns någon tjänsteman vid kriscentralen eller informationsavdelningen som hade i uppgift att vidareförmedla den.

4) I utrikesförvaltningens krisberedskap uppdagades tydliga brister: man hade inte utsett någon beredskapsgrupp och de anvisningar för metodisk skötsel av kriser av varierande grad som man år 2002 hade beslutat utarbeta hade inte färdigställts. Den politiska understatssekreteraren, som fungerade som ministeriets beredskapschef, övergick den 1 januari 2005 till utrikesrepresentationen, vilket orsakade problem bland annat beträffande ministeriets representation vid beredskapschefsmötet.

Utrikesförvaltningens agerande i katastrofen i Sydostasien; Intern utredning

Detta dokument

Uppdaterat 17.2.2005

Takaisin ylös